snarttretti

Den första helgen på fem nästan fem år som jag är singel.
Hur det känns?
- Lite knepigt!
Kan inte komma ifrån att jag känner mig lite ensam..
Jag är ju för sjutton snart tretti!

Jag vet,
jag är social.
Jag vet,
jag har många vänner..
men.. det hjälper liksom inte på känslan.
Kanske påverkas det av att jag bor som jag gör..
ensam i en liten by.. eller stad..
eller.. ja liten mot vad jag är van vid.
Nej, så liten är den inte. Men den är lite liten för mig egentligen.

Jag undrar vad han gör. Vi har inte pratat sedan måndagen. Oj... så konstigt.
Fick ett mail på tisdagen.. sedan nada.
Det var i och för sig det vi sa.. men det känns ändå knepigt.

Jag undrar vad det är?
Vad fasiken är det?
Sist vi sågs "ordenligt" (ordentligt = så vi kunde prata ordentligt)
sa du att vi aldrig mer skulle höras.
Att vi skulle ses en gång till pga måsten och sedan skulle vi aldrig mer ses.
Vi klarade det helt enkelt inte.
Vi sa det.
Jag grät.
Du var allvarlig.
Jag ville se sanningen (tyckte jag).
Du vägrade att se sanningen i vitögat (tyckte jag).

Så idag så ses vi.
Jag ser att du iaktar mig.
Jag ser att du sitter och tittar på mig - i smyg.
Jag försöker vara oberörd.
Jag försöker,
som så många gånger tidigare,
låtsas som ingenting.
Jag tittar inte
fast jag ser att du tittar.
Jag pratar inte mer än nödvändigt med dig.
Jag skrattar med alla andra.
Jag ser att du iaktar mig.
Jag ser att du blir berörd av mig.

Så sökte du upp mig.
Satte dig bredvid mig.
Frågade hur jag hade det.
Vi pratade, skrattade.
Som om något aldrig hade hänt.
Du tittar.
Jag börjar kika lite.
Du sätter dig bredvid mig.
Jag ser att ditt kroppspråk
pekar mot mig.
Jag ser att vi omedvetet stänger ute alla andra runt oss
när vi sitter bredvid varandra.
Det är som våra kroppar bildar en cirkel där ingen släpps in.
Så nära sitter vi.
Jag känner spänningarna.
Jag känner elektriciteten.
Jag undrar om du gör det samma.

Du frågar om jag inte ska stanna kvar över natten.
Nej, så jag.
Jag ser att du ser berörd ut.
Du frågar om jag ska vara kvar i stan.
Ja, säger jag.. men jag kommer inte till kontoret.
Du ser berörd ut.

Vi ska bygga flottar.
Det är tävling.
Jag ska paddla med tre killar.
Vår flotte sjunker.
Jag får ett rejält dopp.
Jag är dränkt från topp till tå.
Du kommer fram till mig.
Säger att du är orolig att jag skulle slått i huvudet.
Så ger du mig din nyckel och säger ditt rumsnummer.
Jag går och hämtar saker i bilen.
När jag kommer tillbaka är du där.
Utanför rummet - med en till.
Varför...? Vad skulle du dit och göra?
Jag frågar om ni ska gå igenom.. om den andra killen ska gå in till sig.
Nej, jag ska bara prata med honom säger han.
Du tittar på mig. Jag säger att jag går in.
Tar en dusch.
Är naken i din dusch.
Är naken i ditt rum.
Undra om du tänker på det.
Innan jag går skriver jag en lapp
lägger den på sängen.
Skriver
"Tack för lånet! Kram"

Middagen löper.
Jag vill inte sitta bredvid dig.
Tar ett annat bord.
Du sneglar på mig.
Jag ser.
Så ska vi åka.
Du ställer dig upp.
Jag säger hej då till alla.
Väntar med dig till slut.
Så kramas vi.
En gång.
Två gånger.
Då säger du lite stakande.
"Jag kände nu att det är så länge sedan vi pratat...
...är det ok om jag ringer dig en dag"
Jag säger ja.
Tittar på honom och ger han en ytterligare kram.
Vi kramas hårt. Tittar på varandra.
Släpper varandra.
Jag går.

Vad f-n!
Why?
Tell me why?
What´s the point?!