snarttretti

Igår gick jag på fotboll... (hur fasiken hamnade jag där kan man fråga sig?). Även om jag visste att det var han som hoppade runt där inne efter bollen så nejj.. det kändes overkligt. Fotbollskillen är ju han på jobbet som går omkring och ser assnygg ut i värsta snygga kläderna.

Jag har inte vågat gå på någon match tidigare för att
1. han ska se mig i publiken och fatta att jag vet att han spelar fotboll (vill ju att han inte ska veta det.. då kanske han blir megadivig.)
2. han ska kännas onåbar efter det... eftersom vetskapen av att att folk står och skriker och gormar efter honom (och laget) ger mig en märklig känsla...
3. att jag är fegis

Vad är det första jag ser när jag kommer dit. Japp, ett fan som går med hans nummer på t-shirten.. sedan ett fan till.. vad fasiken liksom.. är det inte lite töntigt (lika töntigt som att jag har tagit mig dit kanske...).

Ja, men så kändes han så där overklig.. som om det inte var han.. nopp.. som om det var en annan fotbollskille på planen. Som att min (vad fasiken han är inte min) fotbollskille bara finns på jobbet..

..jag är sjuk.
Slutsats: Han kändes inte onåbar. Det kändes fasiken mig som att jag plötsligt hade mer chans (vart kom den ifrån?) För vem fasiken vill vara tillsammans med en kille som lägger så mycket tid på fotbollen.. som är borta varje dag och varje helg..  Det måste ju bara vara jag som tycker han bli ännu sexmer sexig..