snarttretti

Så har vi precis vandrat hem efter en kväll hos några vänner. I tysthet går vi sida vid sida. Vad tänker han på? Varför kan vi inte prata? Varför? Varför är samtalet så svårt?

Varför? Det känns som att han vill. Att han vill att vårat förhållande ska vara. Men varför? Hur kan man prioritera som han gör. Han gör mig så besviken. Åter och åter igen. Vi bor inte tillsammans. För tillfället ska jag säga. Vi har gjort. Vi skulle gjort, om vi bott på samma plats. Men nu har tillfälligheterna gjort att vi får veckopendla. En dag hit eller dit är väldigt värdefull. Därför blev jag så glad att jag lyckades få en dag till hemma. Hemma hos honom. Hemma hos oss. Men då ska han gå på bio, med grabbarna. Det är bestämt. Vi vet att vi inte ska ses på 2 veckor. En dag till är så värdefull. Jag har ju verkligen fått till det och så är han osäker på om han kan tacka nej till grabbarna. Har vi inte ett problem då?

Det är inte första gången. Jag blir bara så besviken. Det funkar inte mer. Jag tror faktiskt att det snart inte gör det. 4 år, ja, det är snart 5... börjar faktiskt gå mot sitt slut. ...tror jag... ...jag orkar inte mer!