Livet är som en berg & dalbana - Egentligen!
Visst är det? Livet alltså... som en berg och dalbana(!)
Just nu känns det som om jag är där nere... jag har fastnat lite och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig upp, så jag klurar och klurar. Men fy sjutton vad det känns som jag sitter fast.... och jag är ensam i tåget.. så den ända som kan göra något - är jag själv!
Vet inte riktigt vart jag ska börja. Det är så långt. Ja, det är det.. förhållandet till min kära. Därför är det så svårt. Är vi menade - egentligen? Hur vet man - egentligen? Kan man veta någonsin - egentligen? Kommer jag att ifrågasätta nästa förhållande efter samma tid - egentligen?
Jag vet inte. Det känns som jag varken vet ut eller in. Jag är så rädd för att vara ensam. Men jag vet att den rädslan är inget som (egentligen) ska hindra mig från att göra slut med en person om jag inte älskar honom helt till 100%.
Jag är verkligen den där romantiska typen. Men allt kanske (egentligen) är en illusion(!?). Jag tror på livslångt äktenskap... att man kan ha det bra (så klart att det är som en berg & dalbana men man kan klara det). Jag tror att det lilla är viktigt i vardagen. En hand på axeln. En smekning på armen. En kram på moronen. Det är viktigt att bry sig. Ett förhållande blir inte bra av sig själv. Det är därför jag gång på gång frågar mig
- ska jag försöka mer? ...eller är det så att det här inte är helt rätt?
Just nu känns det som om jag är där nere... jag har fastnat lite och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig upp, så jag klurar och klurar. Men fy sjutton vad det känns som jag sitter fast.... och jag är ensam i tåget.. så den ända som kan göra något - är jag själv!
Vet inte riktigt vart jag ska börja. Det är så långt. Ja, det är det.. förhållandet till min kära. Därför är det så svårt. Är vi menade - egentligen? Hur vet man - egentligen? Kan man veta någonsin - egentligen? Kommer jag att ifrågasätta nästa förhållande efter samma tid - egentligen?
Jag vet inte. Det känns som jag varken vet ut eller in. Jag är så rädd för att vara ensam. Men jag vet att den rädslan är inget som (egentligen) ska hindra mig från att göra slut med en person om jag inte älskar honom helt till 100%.
Jag är verkligen den där romantiska typen. Men allt kanske (egentligen) är en illusion(!?). Jag tror på livslångt äktenskap... att man kan ha det bra (så klart att det är som en berg & dalbana men man kan klara det). Jag tror att det lilla är viktigt i vardagen. En hand på axeln. En smekning på armen. En kram på moronen. Det är viktigt att bry sig. Ett förhållande blir inte bra av sig själv. Det är därför jag gång på gång frågar mig
- ska jag försöka mer? ...eller är det så att det här inte är helt rätt?
Kommentarer
Trackback
