Var det något speciellt igår?
Vissa dagar känner man sig snyggare än annars (visst är det så)... och vissa dagar känner man sig fulare än annars. Igår kände jag mig inget speciellt, men jag hade inte tid att göra i ordning mig så mycket så jag tyckte nog personligen att jag låg mer på - än på +.
Men varför är det då som man ibland bara ja... fungerar liksom. Hallååå.. vad då fungerar? Jo, men jag menar fungerar att attrahera.
Jag var på en konferens igår. Vi var cirka 100-150 personer (som jag aldrig träffat tidigare). Tomas Ravelli var konfrencer under dagen. Av någon anledning (troligtvis pga att jag kommer från Gbg-regionen) började han kalla mig för Glenn (med tillhörande efternamnet Hysen antar jag). Han frågade nämligen om det var några där från Gbg. Jag räckte upp handen och ja, det var så det började.
Lite senare pratar han om att man ska ta till sig positiva saker. Han berättade om en match då han hade gjort en mirakalös räddning. Hade han inte gjort det så hade dom inte vunnit. Efteråt hade lagkompisarna sagt "Vilken jäkla räddning!! Vad grym du var" osv. Han hade ruskat lite på sig och sagt "Äh, det var väll inget"... men inom sig så bubblade han av glädje.
Tomas frågade oss - varför gör man så? Man ska ju ta det till sig.
Då tittar han på mig i den här stora publiekn och säger.. "Du Glenn, du är väldigt snygg"
Jag tror jag blev stumm ett litet tag.. innan jag klämde fram ett tack.
Senare på kvällen var det middag och 2 tjejer och 2 killar från Wallmans salonger var där och sjöng (otroligt duktiga). Det var en väldigt läcker kille på scen.. det kändes som han tittade på mig.. men i en samling med nästan 150 personer så kan det vara lite svårt att avgöra... Dom sjöng. Mitt i en sång så känner jag plötsligt att någon tar tag i mig och min stol och vrider på mig (det är den urläckra killen). Så sätter han sig i mitt knä och sitter där och sjunger medan han bara stirrar på mig in i ögonen. Snacka om att inte veta vart jag skulle ta vägen (fast jag hade ju inte så många val...) Jag kunde inte heller förmrå mig att stirra på honom i ögonen (herre mi.. det sitter 149 andra personer runt omkring och bara stirrar!).
Men.. inte nog med det.. sedan kändes det verkligen som han titta på mig (kanske snarare spände ögonen i mig) under stora delar av framträdandet).. När han skulle gå så vände han sig om (då tittade jag på hono.. chocken hade liksom lagt sig nu).. vi tittade jätte länge på varandra.. sedan vände jag på mig och han försvann...
Men varför är det då som man ibland bara ja... fungerar liksom. Hallååå.. vad då fungerar? Jo, men jag menar fungerar att attrahera.
Jag var på en konferens igår. Vi var cirka 100-150 personer (som jag aldrig träffat tidigare). Tomas Ravelli var konfrencer under dagen. Av någon anledning (troligtvis pga att jag kommer från Gbg-regionen) började han kalla mig för Glenn (med tillhörande efternamnet Hysen antar jag). Han frågade nämligen om det var några där från Gbg. Jag räckte upp handen och ja, det var så det började.
Lite senare pratar han om att man ska ta till sig positiva saker. Han berättade om en match då han hade gjort en mirakalös räddning. Hade han inte gjort det så hade dom inte vunnit. Efteråt hade lagkompisarna sagt "Vilken jäkla räddning!! Vad grym du var" osv. Han hade ruskat lite på sig och sagt "Äh, det var väll inget"... men inom sig så bubblade han av glädje.
Tomas frågade oss - varför gör man så? Man ska ju ta det till sig.
Då tittar han på mig i den här stora publiekn och säger.. "Du Glenn, du är väldigt snygg"
Jag tror jag blev stumm ett litet tag.. innan jag klämde fram ett tack.
Senare på kvällen var det middag och 2 tjejer och 2 killar från Wallmans salonger var där och sjöng (otroligt duktiga). Det var en väldigt läcker kille på scen.. det kändes som han tittade på mig.. men i en samling med nästan 150 personer så kan det vara lite svårt att avgöra... Dom sjöng. Mitt i en sång så känner jag plötsligt att någon tar tag i mig och min stol och vrider på mig (det är den urläckra killen). Så sätter han sig i mitt knä och sitter där och sjunger medan han bara stirrar på mig in i ögonen. Snacka om att inte veta vart jag skulle ta vägen (fast jag hade ju inte så många val...) Jag kunde inte heller förmrå mig att stirra på honom i ögonen (herre mi.. det sitter 149 andra personer runt omkring och bara stirrar!).
Men.. inte nog med det.. sedan kändes det verkligen som han titta på mig (kanske snarare spände ögonen i mig) under stora delar av framträdandet).. När han skulle gå så vände han sig om (då tittade jag på hono.. chocken hade liksom lagt sig nu).. vi tittade jätte länge på varandra.. sedan vände jag på mig och han försvann...
Kommentarer
Trackback
